Jag sitter på spårvagnen en helt vanlig onsdagsmorgon. Jag insåg redan hemma att resan skulle bli lång och som tur är kom jag ihåg att ta med mig en bok för att underhålla mig lite under min tripp. Plötsligt stiger det på ett gäng pratglada tioåringar. Jag börjar lyssna väldigt noggrant för det verkar bli en livlig diskussion som gänget drar igång. Två tjejer räcker fram sprillans nya iphones i två matchande rosa fodral som de stolt visar upp för gruppen. Alla tittar på telefonerna med ögon stora som kaffekoppar och en annan tjej suckar "Åh, lyckost er då. Jag har bara fått den näst senaste modellen. Det här suger."

Sedan börjar dessutom alla tioåringarna i klungan att jämföra sina touchmobiler varpå några tjejer tar fram läppglans och börjar agera sminkdockor för varandra. En mörkhårig slingad kille undrar om någon kan sms:a deras gemensamma kompis och berätta om de ändrade planerna. Alla nickar ivrigt och tar fram sina telefoner för att snabbt knappa in och skicka iväg ett sms.

Detta är sorgligt. Jag fick genast flashbacks till hur det var när jag var i deras ålder. När alla delade på en halvsliten men älskad boll som man studsade mot väggar. När man låtsades att man var en känd äventyrare när man klättrade i grannens träd. Och när man inte behövde en mobiltelefon för att veta att alla dina kompisar redan befann sig på den närmaste egengjorda fotbollsplanen.

Jag tittade mot gänget en sista gång. Nu verkade det till och med bli en tävling om vem som har den senaste tekniken och alla diskuterade vilt. Jag stängde med ett leende igen min bok och klev ut på hållplatsen. Tänk att jag hade turen att uppleva en sådan lyckosam uppväxt.