Ända sedan vi flyttade till Sverige har mitt hästintresse vuxit sig allt större. Jag dedikerar allt och lite till, till mitt intresse, men ändå hör jag kommentarer som "Lek inte med maten", "Hästar är hamburgare", "Hästar är för småtjejer". Jag hör inte detta i stallet förstås, men från personer som helt enkelt inte har samma upplevelser som jag har.

Ridsporten är ändå Sveriges andra största sport. Ridsporten blev ännu större efter att världens bästa ryttare, Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringspriset och fick 44% av rösterna. Sveriges hästfolk jublade, detta var någonting vi verkligen förtjänade. Så varför får vi fortfarande kommentarer som "Hästen borde ha vunnit priset" och "Man sitter bara på och låter hästen göra allt"? Det vore samma sak att säga "Vem är Zlatan utan sitt lag?"

Vind, vatten, snö, is eller värme- i varje läge är vi ryttare ute och kör på. Detta är något som vi är dedikerade till, någonting som vi vill göra och någonting som vi kommer alltid att kämpa för. Vi får så mycket tillbaka av det också. Sambandet mellan ett sådant stort djur och människa är något så harmoniskt att någon som inte är inblandad i sporten kommer aldrig att förstå.

Jag skulle aldrig kränka någon som spelar fotboll på sin fritid eller brinner för pingis. Så varför ska vi ryttare kränkas här och där, eller bli utsatta för någonting vi brinner för. Vi lägger all vår tid på sporten. Vi ger järnet, vi tävlar, vi presterar, vi ger kärlek och omsorg till ett sådant stort djur. Även med bråkiga hästar, kalla dagar, isiga vägar och folk som utsätter oss för negativa kommentarer, fortsätter vi. Värför vi gör det? För att vi älskar det.